Befriaren

I DN idag publiceras två intressanta artiklar om narkotikans historia i Mexiko. Artiklarna förklarar intressant hur narkotikakartellerna burit sig år för att driva sin verksamhet genom decennierna. Mutor, färdruttor och uppgörelser förklaras. Det som artiklarna tyvärr inte går in på är hur frågorna hur verksamheten började, varför den fortsätter finnas, och hur man kan göra för att få den att lägga ner. Svaret på de två första frågorna stavas drogförbudet, och svaret på den sista frågan stavas legalisering.

Fram tills dess att de substanser som idag klassas som narkotika förbjöds, tillverkades de helt lagligt av legitima företag. Heroin såldes av kända läkemedelsföretag som Bayer, som idag säljer bland annat populära läkemedel som Aspirin och Alka-Seltzer. Drogen användes som ingrediens i bland annat hostmedicin. På samma sätt var det med kokain, som bland annat användes som ingrediens i tandbedövningsgodis till barn med ont i tanden och i den populära berusningsdrycken Coca Wine. Först när droger förbjöds skapades den situation vi har idag där knarkarteller och maffia-grupper, istället för legitima företag, tillfredsställer befolkningens efterfrågan. Värt att notera är att de legitima företagen sålde heroin och kokain uteslutande som en av flera ingredienser i diverse drycker och godis, och inte sålde drogen i stark pulverformat.

Om vi legaliserar droger som kokain och heroin kommer problemet med maffiagrupper och drogkarteller att försvinna då legitima, lagliga företag kan ta över verksamheten. Hur ofter har till exempel konkurrerande alkoholföretag blodiga uppgörelser?

En arbetsgrupp inom Statens medicinsk-etiska råd vill göra det tillåtet för läkare att skriva ut dödliga doser läkemedel till döende patienter. Rådet väljer tyvärr att ställa alldeles för många krav för att detta ska vara tillåtet, men att tillåta dödshjälp i vissa fall vore likväl en steg i rätt riktning. Varje människa äger sin kropp och sitt liv, och således har man också rätt att avsluta den. Det är i många fall ren tortyr att tvinga människor att leva mot sin vilja. Enligt liberala principer så borde alla droger och läkemedel få säljas och köpas oreglerat av vem som helst - att överhuvudtaget behöva ha recept från en läkare för att få köpa läkemedel kränker de liberala principerna.

Det är skamligt att människor som väljer att ta sitt liv måste göra det med metoder som saknar dignitet. Det är skamligt att människor som hade kunnat svälja ett piller och bekvämt somna bort, tvingas ta till desperata åtgärder som att skära sig i handlederna, hoppa från höga byggnader och hänga sig. Ännu mer skamligt är att tvinga sjuka, fysiskt svaga, människor som är i slutskedet av sitt liv att ligga i sin dödsbädd, dag efter dag, ibland i flera månader, utan någon dignitet, trots att de egentligen bara vill att allt ska ta slut. Som tur är verkar det vara just denna senare gruppen personer som det medicinska rådet vill att läkare ska få lov att skriva ut dödliga doser med läkemedel till. Att inte legalisera detta vore inget annat än direkt omänskligt.

Ännu ett fall där ett gäng ungdomar misshandlar en ensam kille rapporterar DN (och SvD). Nu vet man ju aldrig om det DN beskriver hänt verkligen hänt innan någon blivit fälld för brottet, men låt oss anta att det stämmer.

Varför ska man förbjuda folk att bära vapen? Antagligen så var det som hände inte så jätteplanerat och om angriparna är osäkra på om offret bär vapen som kan utjämna kampen så är det mindre chans att dom ens angriper.
Om dom ändå skulle vara så dumma att dom angriper och personen som blir överfallen har vapen så är det en stor utjämnare, och några välplacerade skott kan skrämma bort angriparna.
Det är bara rätt att en oskyldig ska kunna försvara sig på effektivaste sättet, en angripare har ingenting att klaga över om så en kula skulle gå genom huvudet, det är en risk man tar om man angriper folk.

I Sverige är man mer eller mindre galen om man argumenterar för vapen, särskilt skjutvapen, men var får staten sin rätt att ta ifrån folk friheten att bära vapen? Varför är dom så grymma? Är det någonting annat dom är ute efter? Vi måste komma ihåg att den största anledningen till att det finns en konstitutionell rätt att bära vapen i USA är att folket ska kunna resa sig mot ofrihetliga regeringar. Är det möjligtvis det den svenska staten är rädd för?

Här är ännu två nya nyhetsartiklar som bevisar att stränga vapenlagar inte lyckas avbeväpna de personerna som de stränga vapenlagarna är till för.

I Oslo har en man blivit skjuten i magen i ett gängbråk[1]. I Kärrtorp har en värdebil blivit rånad av ett beväpnat gäng[2].

Ännu en gång visas att stränga vapenlagar inte lyckas hålla vapen borta från de kriminella, samtidigt som laglydiga medborgare utan kriminella kontakter förblir avbeväpnade och försvarslösa.

Folkpartiets Birgitta Ohlsson vill att svenskar ska bojkotta flygbolaget Ryanair för att de publicerat en annons där en kvinna står i en skoluniform brevid texten “hetaste skolstartspriserna”. Att uppmana till bojkott är ett liberalt sätt att straffa företag man ej tycker om; Istället för att förespråka förbud och andra tvångsåtgärder så låter man bara bli att köpa produkter från företaget ifråga och uppmanar andra att göra detsamma.

Dagens Nyheter, som skriver om händelsen, verkar dock ha svårt att skilja på bojkott och förbud. Trots att Birgitta Ohlsson aldrig förespråkar ett förbud i intervjun hon gett till DN, utan tvärtom enbart uppmanar till bojkott och förutspår att människor kommer tänka över om de vill gynna Ryanair i framtiden, så väljer DN ändå att upprepade gånger påpeka det faktum att Sverige inte har något förbud mot sexistisk reklam. Till skillnad från Norge, påpekar man. Från ett libertarianskt perspektiv så är förbud och bojkott i princip varandras motsatser. Det ena går ut på att individer, av egen fri vilja, låter bli att gynna företag som gör saker individerna anser vara dåliga. Det andra går ut på att staten, med hot om fängelsestraff, böter och andra tvångsåtgärder, försöker styra hur företag ska agera. Det är två helt olika sätt att försöka styra hur företag agerar, och DN borde inte blanda ihop dem.

Två unga män skadades till följd av en skottlossning i Gävle kring midnatt natten till lördag. I samband med detta slogs en trejde person  i huvudet med en glasflaska.

Oavsett omständigheterna för brottet är detta ett i raden av många exempel på att de restriktiva svenska vapenlagarna inte fyller den funktion de är tänkt att fylla. Mord och skottlossningar kan inträffa precis lika ofta i ett land som har förbjudit vapen, som i ett land där vapen är helt fritt för laglydiga medborgare. Den enda skillnaden är att det bara är brottslingar som har vapen i det land där det är förbjudet.

Bris (Barnens Rätt I Samhället) vill förbjuda vad de kallar “psykiskt våld”. De använder känsloladdade begrepp som “psykisk misshandel” och “psykiskt våld” för att beskriva vad det är de vill förbjuda. Som exempel på “psykisk misshandel” nämner de bland annat kränkningar, förnedrande bemötande och dödshot.

Tar man yttrandefriheten på allvar måste man också försvara föräldrars rätt att säga elaka saker till sina barn. Utöver detta finns det många potentiella praktiska problem med ett sådant här förbud. Vad ska räknas som “psykisk misshandel”? Ska en förälder som kallar sin 10årig unge en idiot få sitt barn tagit ifrån henne? Ska det överhuvudtaget bli olagligt för en förälder att göra sitt barn ledsen?

Bris är inne på ett väldigt farligt spår där minsta lilla obetänksamma kommentar från en förälder kan leda till att staten kidnappar barnet från föräldern. De må ha goda intentioner, men ett sådant här förbud lär med all sannolikhet föra med sig hemska oanade konsekvenser.

Folkhälsoinstitutet har uttalat sig om Sveriges drogpolitik, och konstaterat att den är ovetenskaplig. När droger är olagliga så går det inte bedriva vetenskaplig forskning på dem. Allt fler beslut styrs med känslor och tyckande som drivande kraft, konstaterar Sven Andréasson, chef på alkohol- och narkotikaavdelningen på Folkhälsoinstitutet, till DN.se.

Det är väldigt uppfriskande att en statlig myndighet kommer med detta påståendet själva. Att informationen om narkotikan i skolan inte är särskilt vetenskaplig vet alla som gör lite självständig forskning. Särskilt när det gäller det som lärs ut om cannabis är det extremt vanligt att vetenskapliga fakta åsidosätts för att få plats med myter, överdrifter och känslomässiga argument.

Det är dock värt att påpeka att lagstiftning inte borde bygga på vetenskap. Den borde bygga på principer. Människor borde få göra vad de vill med sin egen kropp, punkt. Det är denna principen som borde styra lagstiftningen, inte vetenskapliga fakta om hur farliga droger är; Även om det är vetenskapligt bevisat att en viss drog är extremt ohälsosam för brukarens hälsa bör drogen vara laglig ändå.

Däremot bör folks personliga åsikter om narkotika och narkotikabrukare styras av vetenskap.

I Oslo har myndigheterna bestämt sig för att mäta hur kokain som finns i kloakvattnet, för att få en bättre idé av hur mycket kokain som konsumeras. Tidigare har uppskattningar byggt på antalet tullbeslag och häktningar, samt genom anonyma enkäter. Både metoderna ger tvivelaktiga resultat. Det går inte veta hur mycket kokain som smitit genom tullen, och i frågeenkäter kan man inte veta om människor talar sanning.

För det första så förtjänar rubriken till artikeln, “Kokainmissbruk mäts i kloakvatten”, att få kritik. Alla som använder kokain är inte missbrukare. På samma sätt som inte alla alkoholdrickare är alkoholister, så är inte alla som använder narkotika missbrukare. De allra flesta som använder narkokika är inte missbrukare, utan periodvisa rekreationsbrukare.

För det andra kan man undra varför staten ska ha den här informationen. Vad har staten för rätt att veta hur mycket kokain invånarna använder? Det är visserligen offentliga kloak som ska granskas, hittills, men det känns ändå som information myndigheterna inte har någon rätt att ha.

För det tredje så kan tekniken användas för att spåra hur mycket kokain som kommer från en särskild byggnad. Än så länge lovar myndigheterna att de inte ska inspektera särskilda byggnader, men ändamålsglidning har inträffat förr.

För det fjärde så kan man anta att staten inte kommer använda statistiken de får till någonting positivt. Om man tänkte använda statistiken för att argumentera för en liberalisering av lagarna hade det varit möjligt att vara lite mindre negativ, men det är nog ingen vild gissning att myndigheterna kommer använda statistiken för att argumentera för högre straff för brukare och säljare, mer resurser till tullen, och så vidare.

DN skriver idag om tidelag, det vill säga sex med djur. I Sverige är det lagligt att ha sex med djur. Lagstiftningen säger att man inte får utsätta djur för lidande, men det finns inget uttalat förbud mot djursex i sig. I artikeln intervjuas folk från djurens rätt, som får uttala sig om varför de vill ha ett förbud.

Ett stort problem med artikeln är att termen “Sexuella övergrepp på djur” används flera gånger. De som förespråkar ett förbud försöker måla upp en bild av att sex mellan människa och djur går ut på att människan utsätter djuret för ett övergrepp. I princip försöker man måla upp en bild där människan ifråga håller fast djuret och våldtar den. Förmodligen får de flesta en bild i huvudet där en man har sex med ett djur av kvinnligt kön.

Men stämmer denna bilden? I mina resor på internet har jag ett antal gånger råkat få se saker jag inte velat se. Ett antal gånger har folk lurat mig till att klicka på djursex-länkar, och i samtliga video och bilder jag sett, så har sexet gått ut på att en manlig hund sätter på en kvinna, alternativt slickar hennes könsorgan. Jag kan inte kalla mig själv någon slags djursex-expert, men av min begränsade erfarenhet gissar jag på att det är den här sortens djursex som är vanligast - där en kvinna ställer sig naken på alla fyra och hunden, till synes på eget initiativ, hopppar upp och sätter på henne. Jag har svårt att se det här som ett “övergrepp” mot djuret. Många har någon gång råkat ut för att en hund börjat jucka mot deras ben, så tanken att en hund på eget initiativ skulle sätta på en kvinna som stod på alla fyra känns för mig inte helt främmande.

Bilden av djursex som ett “sexuellt övergrepp” mot djuret som förbudsförespråkarna försöker måla upp verkar alltså vara falsk. Med all sannolikhet finns det fall där djur blir våldtagna, men dessa utgör nog en försvinnande liten andel av djursex. Om man nu anser att djur har rättigheter, så borde man endast förespråka att djurvåldtäkt förbjuds. Kan man inte bevisa att djuret på något sätt blivit fasthållen eller dylikt, så bör man inte tycka det ska vara olagliga, även om man anser att djur har rättigheter. Om djur nu har rättigheter, borde då inte djur ha rättigheten att få sätta på villiga kvinnor?

I Mexiko håller drogkarteller på att kriga med sig själva, samt med staten. Hundratals människor har dödats i strider hittils i år. Folk som förstår hur tillgång och efterfrågan fungerar förstår att det är att drogförbudet som skapat de här problem. Hade man haft en laglig marknad så hade fredliga, legitima företag producerat, transporterat och sålt de produkter som idag klassas som narkotika.

Därför är det glädjande att Mexiko’s president Felipe Calderon vill legalisera innehav av mindre mängder narkoktika, och har skickat ett lagförslag till parlamentet. Lagförslaget skulle göra det lagligt att inneha mindre mängder av en rad olika olagliga droger, som till exempel heroin och amfetamin.

Detta är att glädjande steg - man borde inte kunna åka i fängelset för att man har någon drog på sig. Det är både en rättighetskränkning att inte låta folk göra vad de vill med sina egna kroppar, samt en enorm slöseri med skattebetalarnas pengar att lägga ner resurser på att jaga vanliga brukare, och sedan lägga ner skattepengar på att ha de människor levande i fängelse.

Tyvärr verkar inte Felipe ha förstått att även produktion, transport och försäljning måste legaliseras för att problemen ska försvinna.

Folkhälsoministern Maria Larsson från Kristdemokraterna vill kämpa för att “bristande tillgänglighet” ska kunna klassas som diskriminering. Debatten om huruvida det är diskriminering eller inte att ha hand om en lokal som rullstolsbundna har svårt att ta sig runt i är i grund och botten irrelevant, eftersom det inte borde vara olagligt att diskriminera från första början. I en fri marknad bör det vara en självklarhet att folk får bestämma själva över sin egendom. Att få bestämma själv vem som ska få äta i ens restaurang borde vara en lika självklar rättighet som att få bestämma själv vem man vill släppa in i sitt eget hem.

Det finns dock många praktiska argument för varför en lag som tvingar lokaler att vara tillgängliga för rullstolsbundna personer inte är en bra idé.

* Vissa lokaler är praktiskt omöjliga att göra tillgängliga för rullstolsbundna. Vissa företag har till exempel sina lokaler i gamla byggnader där det inte finns någon möjlighet att bygga någon hiss, ramp, eller dylikt. Ska de här verksamheterna tvingas lägga ner eller flytta? Ska de tvingas tillhandahålla en tjänst där de skickar ner ett par starka killar för att lyfta personen upp för trapporna?

* Vissa lokaler, rentav de flesta, får plats med mindre grejer och personer om de är byggda på ett sätt så att rullstolsbundna ska kunna komma fram. Tänk dig en restaurang, till exempel. Många restauranger och krogar kommer behöva ta bort bord för att vägen till toaletten ska vara tillräckligt bred för en rullstol att komma fram. Då kan mindre personer vistas i restaurangen, och lönsamheten minskar.

* Det finns extremt få rullstolsburna personer. Faktiskt. Är det verkligen rimligt att man ska behöva anpassa vartenda jävla lokal i hela jävla landet, bara för att det finns några tusen personer i rullstol? Var ska man dra gränsen? Det finns ett par tre personer i världen som är längre än 2.5 meter, ska alla lokaler i världen tvingas ha höga tak för att anpassa sig för de här personerna? Eller tänk på alla som är väldigt korta (dvärgar är väl den politiskt inkorrekta termen). Ska man göra alla byggnader och lokaler pyttesmå för att anpassa sig till dem? Det är helt enkelt inte rimligt att vartenda lokal ska anpassas till personer i rullstol.

Endast tre elever överlevde Matti Juhani Saaris belägring av klassrummet på yrkesskolan i Kauhajoki. I kommentarer till Befriaren har man hävdat att om någon elev hade haft vapen så hade det bara blivit värre. Med nya faktaunderlag är det bara att konstatera att nej, det hade inte kunnat bli värre. Även om eleverna oavsiktligen hade skjutit varandra så kunde ett eller flera vapen på den goda sidan bara ha gjort gott.

DN har besökt vapenhandlaren i Jokela, som sålde vapnen som användes i skolskjutningarna i Jokela förra året, och i skolmassakern i Kauhajoki nu i veckan. Nedan följer en kort analys av artikeln.

Rubriken på förstasidan är “Vapenhandlaren känner ingen skuld” - ett påstående som  utgår från att han borde göra det.

Artikeln fortsätter sedan:  ”Särskilt smärtsamt blev det efter nyheten om att de båda gärningsmännen köpt sina 22-kalibriga pistoler i vapenaffären Old West Store mitt i byn, snett över gatan från mataffären.” – Här lägger man vikt vid hur vardagligt placerad vapenaffären är, och syftet är självklart att introducera en situation som känns främmande och att väcka obehagskänslor. Och varför skulle det vara smärtsamt att veta var gärningsmännen har köpt sina vapen? Det är bara nonsens, men det fyller en viktig funktion när det handlar om att bilda opinion. Att något som ger upphov till något “särskilt smärtsamt” ska finnas “mitt i byn”, “snett över gatan från mataffären” är ju ingenting man vill.

DN går vidare och beskriver vad som finns i affären: “Sami Raunio, som äger Old West Store, visar oss gärna runt i butiken. Här säljs videofilmer som “Move! Shoot! Live!” och “Shooting at and from a vehicle”. Spikklubbor och stickvapen hänger på väggarna. Sami Raunio visar oss in till ett rum bakom disken där han förvarar gevär och halvautomatvapen som AK47.” – Man fortsätter att måla upp en skrämmande bild av vapenaffären.

Sedan kommer en ledande fråga: “Men om de tagit ifrån honom pistolen, hade han väl inte kunnat göra så stor skada?” – Sami Raunio håller såklart inte med, vilket får honom att framstå som motsatsen till normen.

Och så avslutar DN med den mest radikala ståndpunkten som Raunio yttrade någon gång under intervjun: “I stället för att höja licensåldern till 18 år, borde den sänkas. (—) Då kan föräldrarna tidigt lära barnen att hantera vapen på ett säkert sätt.”, vilket ger en sarkastisk twist där Raunio mer eller mindre framstår som en korkad, vapengalen bonnläpp.

Det kallas journalistik.

Någon har uttalat hot om att skjuta ihjäl folk på Carlforsska gymnasiet i Västerås. Och det är inte första gången man får indikationer på att planer om svenska skolskjutningar finns. Det är alltså inte bara i Finland, och i länder med större mängd civilt vapeninnehav som elever överväger att mörda sina klasskamrater.

Nu ska dock svenska poliser genomgå en specialutbildning där de lär sig hantera dylika situationer. Det är bra att man vidareutbildar poliskåren, men frågan är vad det gör för skillnad när de ändå lär dyka upp på brottsplatsen först efter en halvtimme.

Nej, tillåt vanliga, hederliga, ostraffade medborgare att bära vapen istället – då behöver dessa skräckscenarion kanske inte ens uppstå.

Jag brukar dra lite på smilbanden när jag läser om uppfinningsrika narkotikasmugglare. Nyligen har en man och en kvinna från Tanzania åkt fast efter att ha försökt smuggla kokain i ljusstakar och schackbrädor. Smugglarnas uppfinningsrikedom visar dels på hur intelligenta människor är, vilka fantastiska saker människorna kan göra om de anstränger sig. Dels visar det att narkokika aldrig kommer att utrotas. Uppfinningsrikedomen hos de som jobbar i den illegala narkotikamarknaden visar att staten aldrig kommer att kunna utrota droger från samhället. Hur hårt staten än försöker komma åt de som sysslar med olagliga narkotika så kommer tillverkarna och smugglarna ligga ett steg före. Givetvis kommer man ta fast någon individ här och var, kanske till och med lyckas stänga ner en hel liga då och då, men när den ena försvinner så dyker det snabbt upp en ersättare.

Det är en sådan otrolig slöseri med resurser att jaga de här smugglarna. Det vore så otroligt mycket bättre att bara legalisera drogerna och låta legitima drogföretag tillverka sina droger i lagliga fabriker, transportera sina produkter på helt vanliga lastfartyg och flygplan som alla andra, och låta försäljningen ske i vanliga butiker. Då hade jag personligen inte längre kunnat njuta av att läsa om smugglares uppfinningsrika transporteringsmetoder, men det är ett pris jag är villig att betala.

Nu visar det sig att Matti Junani Saari, mördaren i Kauhajoki, hade planerat sin massaker i sex år. Samtidigt har det kommit fram att han fick sin vapenlicens för en månad sedan. Vad är det som säger att denne mördare inte hade mördat om vapenlagarna hade varit hårdare? Vad är det som talar för att denne psykiskt störde man inte skulle fått tag på ett vapen oavsett regleringar?

Vi vet att det inte går att stoppa en produkt från att nå marknaden. Oavsett hur mycket man förbjuder något så finns det alltid folk som är villiga att sälja den produkten. Och vilka är det som handlar på den svarta marknaden? Jo, människor som ska begå brott, människor som är psykiskt sjuka – människor som Matti Junani Saari.

Matti Junani Saari var 22 år. Nu vill den finska regeringen höja gränsen för vapeninnehav till 18 år. Återigen, Matti Junani Saari var 22 år. Han var långt över gränsen för när man får äga ett skjutvapen, och hade planerat dåden i sex år. Och även om han inte hade fått köpa skjutvapen lagligt så hade han otvivelaktligen kunnat få tag på det på olaglig väg. Eller så hade han kunnat bygga hemgjorda granater, som Columbine-mördarna. Eller använt kniv, eller svärd, eller gift.

Det handlar inte om vilket vapen Matti Junani Saari använde, utan om att han var benägen att begå hemska våldsbrott mot andra människor. Den lagligt inköpta pistolen var hans verktyg, men han hade lika gärna kunnat använda en pistol utan licens, eller en kniv.

DNa, DNb, DNc, DNd, SvDa, SvDb

Det har nu inträffat en ny skolmassaker, denna gång på en skola i Kauhajoki, Finland. Antalet dödsoffer är i dagsläget obekräftade, men enligt DN så har åtminstone 10 elever träffats av kulor. Det börjar lika ett mantra, men någon måste säga det: Vapenförbud avvärjer inte händelser som denna. Ett vapenförbud försenar bara ett ingripande. Ingen vågar gå emot en beväpnad människa utan vapen. Man gör det helt enkelt inte, det är för farligt.

Det enda som kan stoppa en pågående massaker är att mördaren avslutar det på egen hand, när denne anser sig ha mördat klart, eller att någon riktar ett vapen mot mördaren och hotar att döda om denne inte lägger ifrån sig vapnet. I nämnda massaker ska mördaren ha skjutit sig själv efter att ha blivit omringad av polis.

Man blir alltså tvungen att vänta på att polisen kommer till platsen, vilket oftast tar alldels för lång tid, speciellt på en plats som Kauhajoki. Nej, det rimligaste hade varit om det hade funnits andra beväpnade på skolan – en faktor som kan göra att mördaren inte vågar påbörja sitt hemska brott.

Nästan varje gång jag läser en artikel om någon som blivit rånad, våldtagen, misshandlad eller dylikt kan jag inte låta bli att tänka tanken “Om bara offret hade varit beväpnad…”

Detta är fallet när jag läser en artikel i DN om en restaurangägare som blev slagen i huvudet av ett bollträ efter att ha sprungit efter folk som försökt råna hans restaurang. Om folk fick bära vapen i självförsvar hade antalet rån förmodligen gått ner betydligt, eftersom potentiella rånare då hade vetat om att poentiella rånoffer skulle kunna vara beväpnade, till skillnad från nu då alla gangstrar kan räkna med att den de ger sig på kommer vara obeväpnad och därmed försvarslös. De som ändå försökte sig på att begå ett rån hade förmodligen mer än ofta mötts av antingen en beväpnad anställd, eller en beväpnad besökare.

DN skriver idag om hur skottlossningar är vardag i Göteborg. Enligt artikeln har 114 skottlossningar ägt rum hittils i år. Två saker är värda att uppmärksammas. Det första är att strikta vapenlagar inte fungerar. Lagar följs bara av de laglydiga - våldsamma, kriminella personer lyckas få tag på vapen ändå. Laglydiga, icke-våldsamma medborgare förbjuds att bära vapen i självförsvar; De tvingas gå omkring i sina hem och ute på gatorna avbeväpnade och försvarslösa, samtidigt som medlemmarna i de våldsamma kriminella gängen struntar i vapenlagarna och kan misshandla, råna och skjuta vem de vill - de kriminella vet att alla eventuella offer är avbeväpnade.

Den andra saken som bör uppmärksammas är att det främst är drogförbudet som gör att de här gängen existerar från första början. På samma sätt som alkoholförbudet 1920-1933 i USA gjorde att maffian tog över alkoholmarknaden och gangstrar som Al Capone kunde komma till makten, så har förbudet av övriga droger gjort att kriminella gäng tagit över verksamheten. Om droger vore lagliga så hade istället legitima företag producerat, importerat och sålt dem, och de kriminella gängen hade blivit av med sin största inkomstkälla. Alla de skottlossningar, explosioner och bråk mellan rivaliserande kriminella knarkgäng hade upphört.

Att legitima företag sköter drogmarknaden är bättre än att Hells Angels gör det.