Miljöpartiets språkrör Peter Eriksson föreslår i SvD att våldtäktslagstiftningen bör skärpas. Spontant låter det ju grymt bra! Om man kan sätta dit några extra brottslingar så är det bara positivt. Det råder ingen tvekan om att våldtäkt är ett brott som bör ha hög prioritet. Men så till själva förslaget:

Den som företar en sexuell handling mot eller utverkar en sådan handling mot en person som inte frivilligt deltar däri döms för sexuellt utnyttjande till fängelse i högst fyra år. Om våld eller hot förekommer under det sexuella övergreppet bedöms det enligt vanliga straffbestämmelser om våld eller hot. Detsamma gäller de skador som offret kan få av själva övergreppet.

Innebörden är alltså att en åtalad ska kunna dömas för våldtäkt trots att denne varken har gjort sig skyldig till hot, förtäckt hot eller våld; trots att den åtalade kanske inte ens var medveten om att ett brott har begåtts, och därmed heller inte har haft något uppsåt. Eriksson menar alltså på fullaste allvar att en kvinna (för det är främst en kvinna som offer som lagstiftningen avser, tragiskt nog) i efterhand ska kunna säga att hon inte ville ha sex, men inte gjorde något motstånd och inte visade något tecken på ovilja, och därigenom få sin partner fälld.

Som det ser ut idag finns det inget hinder för att få en gärningsman fälld trots att kvinnan har agerat relativt tillmötesgående – det faller in under definitionen av ett “förtäckt hot”. Om gärningsmannen subtilt har agerat hotfullt, och kanske vid ett tidigare tillfälle faktiskt har varit hotfull så ska det juridiskt sett inte vara något hinder för att fälla denne.

Det Peter Eriksson föreslår är i praktiken omvänd bevisbörda. Om “offret” vid något stadie (under samlaget eller efter samlaget gör detsamma) bestämmer sig för att hon inte ville ha sex, så är det hennes fulla rätt att anmäla brottet, trots att hon inte har gjort något som helst motstånd och att det inte föreligger någon särskild anledning till varför hon har agerat så passivt. Det behövs alltså inga bevis på vare sig hot, våld eller någon udda form av tvång, utan det blir den åtalades uppgift att bevisa att målsäganden uttryckligen, sanningsenligt, nyktert och ärligt har givit tillstånd till samlaget – vilket är praktiskt omöjligt, och kommer att leda till att man kommer att kunna fälla i princip alla våldtäktsanklagade, så länge det går att bevisa att denne kan ha befunnit sig på ungefär samma plats som offret ungefär vid tiden för brottet.