SSU-medlemmar är förbannade.

Hur kan “befriaren” tro att det handlar om ett val? Jag förstår inte det. Skulle jag leva i extrem fattigdom, nära svält och utan någon som helst inkomst så skulle jag vara tvungen att ta det som erbjuds, hur illa arbetet än är. Det här kallar han för valfrihet?

Det är simpelt, antingen gör man saker själv, eller så gör man saker med folk som vill samarbeta.
I detta fallet valde arbetarna att samarbeta med en arbetsgivare istället för att göra saker själva.
Det är kul att Socialister inte ser det som ett val, men för dem kanske det finns ett tredje val, nämligen våld. Nu vet jag ju inte om det är så att just denna SSU-medlemmen tycker att våld är OK, han kanske är en sådan Socialist som tycker att skatt ska vara frivilligt och att strejkbrytare är OK, men då är han ju ingen riktig Socialdemokrat!

Att säga att arbetarna själva har valt sitt jobb är samma sak som att anklaga den våldtagne för att ha varit för lättklädd. Eller att anklaga den pistolhotade för att inte göra motstånd. Eller skylla på den utpressade för att hon inte sa ifrån.

Nja, inte riktigt, den pistolhotade utsätts ju för hot om våld, samma gäller den våldtagna. Att säga att ett jobberjudande är utpressning är inte bara ologiskt, det är dessutom motbjudande.

Det är typiskt kapitalister att tro att ökad konsumtion hjälper arbetarna. Pengar som du lägger på din iPhone går till storföretagen och arbetsgivarna, inte till arbetstagarna.

Vad gör storföretagen med pengarna? Jo, de återinvesterar i företaget och anställer fler arbetare, och det gynnar alla. Att dessa återinvesteringar inte hamnar i arbetarnas fickor är svårt att se. Att mer konsumtion är nödvändigt har heller inte påståtts, men att sluta bojkotta företag från ett visst land är ett steg i rätt riktning, och det ger arbetarna fler valmöjligheter.

Men tankesättet kan förklaras (märk väl förklaras, inte försvaras) av att bloggaren är liberal aktivist. Och det den liberala aktivisten glömmer är att bara för att arbetarens situation är den enda som har funnits tidigare så behöver vi inte ge upp kampen för nya möjligheter. Och den kampen går inte ut på att stärka företagen som arbetsmiljömässigt misshandlar sina anställda, utan att istället stärka arbetaren och ge henne nya möjligheter till förändring. Detta görs inte genom ökad materialism.

Att vi som skriver i Befriaren är libertarianer (ytterst konsekventa liberaler) har sina anledningar. En av anledningarna är att vi förstår att det inte finns någon kamp mellan arbetare och arbetsgivare, utan att båda gynnar varandra. Förändring kommer med innovation och ekonomisk utveckling, ett steg i den utvecklingen är fabriksjobb, det var så Sverige blev ett rikt land, vi jobbade hårt. En annan anledning kan vara att vi förstår att materialism inte är av ondo. Arbetaren jobbar med att tillverka föremål med ett subjektivt värde, den fattiga arbetaren är fattig för att han saknar material. Att säga att materialism inte löser någonting till arbetaren som försöker främja sig själv är att slå ner honom och hans mål, för anledningen att han jobbar är att han ska få det bättre ställt materiellt.