För ett antal dagar sedan skrev Alexander Chamberland, tidigare språkrör för Grön Ungdom, i Aftonbladet att han lämnat Miljöpartiet (Mp) till förmån för Feministiskt Initiativ (Fi). Anledning säger han, förutom den rent ideologiska, är att Mp blivit en del av “… det politiska etablissemanget som det bildades som en kritik mot.” och han betonar särskilt vikten av utomparlamentariskt arbete. Han säger:

“Kanske är riksdagen trots allt inte det främsta forumet för förändring? Jag är åtminstone övertygad om att jag gör mer skillnad genom att tända en persons engagemang än genom att värva tio röster till ett parti.”

Även om han både är feminist och environmentalist, så har faktiskt Chamberland en poäng med detta. Att väcka människors engagemang är det som kan förändra världen - inte att få några personer att rösta på ett visst parti. Förändring genom parlamentariskt arbete i Sverige torde vara nästintill helt fruktlöst, inte minst eftersom mycket beslutas på EU-nivå, utan även om vi beaktar det rådande politiska läget i Sverige. Sverige är, som gjorts gällande vid tidigare tillfälle, i praktiken en enpartistat i vilken det råder total socialdemokratisk hegemoni.

Vill man uppnå verklig förändring, engagera människor och försöka ändra samhällets syn på ett fundamentalt plan så är det utomparlamentariskt arbete man måste fokusera på - inte blanda sig i det socialdemokratiska maktspelet. Partipolitik tvingar en till kompromisser, oheliga allianser och skapar illusionen av att frihet uppnås genom att ha makten i en mandat period eller två.

Detta är den direkta motsatsen till vad en rörelse som den liberala/libertarianska bör göra. För en ideologisk rörelse som vill påverka så är det viktigt att få fram sitt budskap på ett klart, tydligt och oförvanskat sätt, vilket inte kan ske inom partipolitiken.